Morrissey får män att älska varandra

Var och såg Morrissey i måndags i ett varmt Göteborg.
Känslorna inför spelningen var blandade trots allt, jag har älskat mannen sen jag såg honom första gången på ett blött Hultsfred 2004, just då var jag där framförallt för ett helt annat band och såg mer Morrissey som en rolig bonus. Men det var något som hände där, den där blöta kvällen 04, jag blev förälskad i en man som beskrev mina känslor precis som jag kände dem och det fanns en kompromisslöshet i hans sätt som jag inte känt sen jag blev knockad av Broder Daniel något år tidigare. Broder Daniel var för övrigt ända bandet som just vid det tillfället betydde något för mig. Henrik Berggren var och är en av få människor som fått mig att känna mig levande, han har alltid lyckats trycka på mina svagaste punkter i sina texter och jag kan därför inte sluta älska honom, trots att jag borde ha slutat göra det för flera år sedan.

Efter att ha älskat Morrissey och hans sätt att uttrycka sig i flera år fick jag äntligen chansen att se honom igen i måndags och det är här vi kommer till grejen.
Låtlistor och sådant känns överflödigt och det överlämnar jag till min andra blogg (omvandstatistik.blogg.se).

I en publik som vad jag upplevde det bestod av mestadels män har jag aldrig upplevt en sådan homoerotisk känsla i hela mitt liv.
Ja ni har sett bilderna på tjejerna som skriker när The Beatles klev upp på scenen en gång i tiden, samma skrik hördes ifrån män i alla åldrar just denna kväll.
Alla män runt om kring mig kramade varandra och betedde sig som 14 åringar tjejer som nyss sett någon ”idol artist”. Det var totalt kaos och när Morrissey gång på gång slet av sig skjortan på sitt klassiska sätt blev det ännu mer kaos de slängde sig efter de små tygbitarna som om de vore religiösa ting. Och min fråga är om inte vi kan lära oss någonting av det här?

Jo att det är okej att älska vem som helst oavsett kön eller läggning, det är det som fascinerar mig så oerhört mycket just med Morrissey, för han får människor att förenas som människor inte för deras läggning. Om man på något sätt kunde överföra detta på det vardagliga livet skulle världen se helt annorlunda ut. Jag menar inte att vi skall ta efter Morrissey på allt han gör eller säger, det jag menar är att han är en förebild för den moderna människan. Det finns inte längre några som helst regler för hur ett äktenskap skall vara, man och kvinna, kvinna och kvinna eller man och man, det spelar inte som helst någon roll.
Och just här tycker jag han spelar en väldigt stor roll. Han får människor att älska människor inte för vilket kön de har och det som är mest intressant är att han inte gör någon stor grej av det. I historien finns det många stora kämpar för både jämställdhet och lika könade äktenskap men det finns ingen som har lyckats få det att känna det så naturligt som just Morrissey. I Morrisseys värld finns inga regler för hur kärlek skall vara eller inte vara där är kärlek bara något som man känna med en människa, precis som det är i verkligheten och det är så otroligt vackert och lärorikt.
Jag vet inte vad det är för fel på värld idag, men allt handlar om att vi skall uppfylla vissa regler och krav, oavsett om det handlar om just förhållande eller om karriär, allt skall göras på ett speciellt sätt och följer vi inte dessa osynliga regler upplevs vi som konstiga och onormala. Inte undra på att det är så pass många som mår dåligt idag. Det går inte att leva ett liv fullt av regler, det går inte att leva ett liv där osynliga måsten förpestar vår vardag. Någon gång säger det stop, det behöver inte göra det när du är 22, 30, 40 eller för den delen 50.
Vi måste stanna upp och titta varandra i ögonen och fråga oss själva om vi vill leva i en värld där allt handlar om krav och regler som vi själva tillsammans med våra förfäder skapat bara för att vi anser att en lyckad människa ska vara på det sättet. Allt blir inte bättre bara för att vi får mer pengar, kommer på fyndiga uppfinningar som får vårt liv att bli mer och mer bekvämt.
Vi måste stanna upp och känna oss mänskliga.
Om vi fortsätter leva våra liv på det sättet vi lever idag kommer det sluta med en förskräckelse, livet går inte ut på att bli bättre än sin granne, livet går inte ut på att bli kändis och bli ihågkommen för att man var med i en dum dokusåpa på 00-talet.
Framförallt handlar inte allt om media, vilket folk verkar tro idag.
Låt mig ge er några intressanta exempel.

Melodifestivalen är ett av de största mediala spektakel som händer i vårt avlånga land, låtar och artister skrivs upp till skyarna och experter tipsar om vilken låt och artist som skulle gå bäst hem i Europa, därefter röstar folket just på denna artist, bara för att media påstår att de har rätt. Medias uppgift är att bevaka och rapportera om vad som händer, inte att tycka saker, tycka saker kan man göra i krönikor men inte mer.
Ett annat intressant exempel.
Valet 2006.
Moderaterna går ut med att de bildat Allians för Sverige tillsammans med de andra högerpartierna och får därför stod plats i media. Överallt står det om ”Nya Moderaterna” och deras poltik och det skrivs på ett sätt som får vänsterpartierna att verka mossiga och omoderna. Det skrevs aldrig rakt ut men tittar man på vilka som fick mest plats upplevde jag som vanlig åskådare att just Allians för Sverige fick mest plats, för de var något modernt och nytt.
Vad har detta då att göra med en Morrissey konsert i Göteborg en somrig dag i juni 2009, jo att vi idag är styrda av regler över hur något skall vara, det är inte regler som står skrivna i någon lagbok, det är regler som vi skapat själva igenom att låta samhället bara fortsätta utvecklas utan någon som helst eftertanke, vi har skapat ett ideal för hur något skall vara och det lever vi efter oavsett om vi vill det eller inte. Dessa ideal håller på att få förödande konsekvenser då jag tillsammans med min och mina kommande generationer mår allt sämre och sämre eftersom vi har massa regler att följa som vi egentligen aldrig velat skapa eller för den delen varit med och skapat. Hajar ni?
Det sägs att vi har alla möjligheter i världen och jo det vi, men det är möjligheter som har en sur eftersmak av regler som vi alltid måste följa.
Därför anser jag att Morrissey är en förebild för vi behöver faktiskt inte vara något mer än just människa.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0